som ingen levande kan beträda

Första riktiga skrivuppgiften på kursen. Två alternativ: skriv en berättelse utifrån en person, eller en plats. Ta fasta på de konkreta sakerna. Ibland undrar jag varför jag gör det här mot mig själv, men det är ju enkelt.
Jag gör det här för att jag måste.


Hunden möter vid postlådan, svanskröklan troget vippande men ängslig, som om hon vädrar oro i luften såhär till vardags. Vårdträdet brusar och ryter ovanför och utmed grusgången svallar morsgröten som en allé av piskat skum. Finverandan står tyst och flagnande vit med sina trästjärnor och dörren låst, förstås. På kökstrappen, jämte komposthinken, sitter gammelkattan som ett spräckligt spöke; hon är blind men stryker tvärsäkert mot dina ben när du går in.
Inne i farstuförrådet hänger regnkläderna stilla, intet ont anande över de gamla Monchichidockorna och gröna sittunderlag med kransar av små, små tandavtryck. Farmors gamla pendelklocka i mörkt trä tickar i flickrummet och det finns ingenting som säger att du inte kommer att ta en bok, på måfå, ur bokhyllan och somna i träsängen i natt igen.
Köksbordet är täckt av plåtar med jäsande grahamsbullar. Du smyger förbi, genom hallen och uppför trappan som du föll i med jämna mellanrum och det breda, gudabenådade hörnet där det blyga barnet satt och kikade när det kom främmat och lyssnade genom den öppna dörren vid trappans fot, på skratten och Rönnåkra gånglåt, Vals från Vargön och slamret med silverskedar mot Gröna Anna.
Hallen på övervåningen är släckt men pigtittaren blinkar tillbaka mot dig på väg in i syrummet, där tapeterna fortfarande är rysligt storblommiga i gult och orange och mammas nya symaskin står som på parad bakom torklinorna, med alla sina mystiska knappar som ni envist försökt avkoda tillsammans. Handdukarna ligger travade på marmorskivan på badrumsbänken; det sömniga barnet kunde bekvämt hoppa upp där och krypa ihop med ett par badlakan till kudde i väntan på att duschen skulle bli ledig. Mammas gamla smink ligger i skåpet över handfatet; den intorkade halvt uråldriga kakan med mascara och dosan med ögonskugga - den vita är nästan slut efter fiaskot då du försökte låtsas vara sjukligt blek och eländig men kom ner i köket med kinderna glittrande.
Du sätter på Suede-singeln i vardagsrummet, där dörren står öppen in till storebrors halvtomma rum som för längesedan var arenan till en hel legostad; för att ta sig fram till bokhyllan och försöka se de vandrande pinnarna äta måste man dirigera fotsulorna efter gatorna och akta så man inte slog omkull ett hus, eller ett träd, eller en flygplats. Golvet är blankt och fritt nu och det tilltalar dig inte, men vem skall leka med en legostad?
I morgon skall du gå in på vinden, där vävstolen står, och plocka fram kartongerna med dina gamla sagoböcker och närmast ritualmässigt läsa dem från pärm till pärm, bok efter bok, och glömma av världen, trötthet och falska människor. Du skall ta upp dina gamla dockor, släta till håret och lägga ned dem igen, öppna alla garderobsdörrar och fingra på sakerna därinne, gamla nappflaskor och allehanda småprylar som du alltid verkar upptäcka på nytt, trots att du vet exakt vad som finns därinne. I den mörkbruna bokhyllan i vardagsrummet står de små glasfigurerna. Du byter plats på grisen och kycklingen lite förstrött och vet ingen anledning till att du inte skulle få förlora dig i barndomen hela morgondagen. Det är påsklov och dånet ovanför ditt huvud är en ovanligt ettrig aprilstorm; det yrande vita utanför fönstret är ett sista anfall av snö och pappa måste ha eldat upp i pannan, du anar röklukten och snart kanske du kan ställa dig i duschen bakom det gröna draperiet, du har ännu inte börjat krypa ihop i hörnen, och innan du går och lägger dig i det stökiga flickrummet ikväll kan du äta nybakt grahamsbulle och föreställa dig en hel vecka av sorglöshet. Vad skulle kunna hindra dig, utom att kanske att strömmen går ikväll, som vanligt, när det stormar i april.