yrsnö; jag glömmer inte

"Synen på sexualitet förändras. I dag finns betalkanaler med erotik, gruppsex är ett känt begrepp och det finns äktenskap mellan människor av samma kön. Vi måste förstå de nya refrensramarna, sa Mutvei under slutpläderingen."

Citat av Peter Mutvei, advokat till 21-åringen som är åtalad för våldtäkt

fy fan.
ALLTSÅ FY FAN!
mansgrisar försvarar mansgrisar. jo det är väl korrekt. men de tre sakerna i samma mening, som ett försvar mot att kvinnan ifråga blivit synbart misshandlad under vad som enligt försvaret var "frivilligt dominant sex".


okej. djupt andetag.
HUR I HELVETE KAN MAN
ett) försvara en våldtäkt med att det finns porr på tv? jaha? så att människor förnedras på film, i en industri, gör det okej att förnedra folk efter en kväll på krogen?
två) ens tro att gruppsex är ett nytt begrepp, eller ens likställa gruppsex med två äldre män mot en yngre kvinna som blir misshandlad?
tre) BLANDA IN HOMOSEXUELLA FÖRHÅLLANDEN I FRÅGAN? nej nu jävlar. som om det skulle... som om det skulle vara, på något sätt likvärdigt?

"synen på sexualitet förändras", my ass.
kvinnan är, uppenbarligen, fortfarande någon som man får göra precis vad fan man vill med och som i hemlighet också vill det själv men försöker sätta dit en för det efteråt.
tack, Peter Mutvei, tack ska du ha. om du har en fru hoppas jag hon slänger ut dig med huvudet före och rumpan bar för du ligger fan lägre på min lista än de där jävla bratsen just nu.

for burma

och i morgon och i övermorgon och
GLÖM NU INTE BORT DET NÄR TRÖJAN ÅKER AV

i know you have a little life in you yet

min kropp och mitt psyke korresponderar,
jag blir mystiskt sjuk på tusen olika sätt när sinnet bara inte orkar
inte
orkar

jag har köpt mina tvåtusenkronorsskor
jag väntar på csi-premiären med en ohälsosam abstinens
jag vet inte vad som kommer att hända nu,
jag gör upp desperata planer, saker jag aldrig kunde föreställa mig


pray god you can cope

mama, help me to live

det är märkligt hur sirenerna alltid paralyserar mig,
hur de gräver sig in i bröstet som en järnklo redan innan jag vet om det är gult eller rött
idag var det rött, det smakar panik
gult har jag överhuvudtaget inget minne av
någonstans i min hågkomst borde det finnas ett ljudspår av ambulanssirener en aprilnatt men det är gömt i en ficka av smärta och halv medvetslöshet så jag

vet inte


det är antony and the johnsons och en halvt befriande, halvt förtärande gråt
hope there's someone
what can i do
bird gehrl
spiralling
divine



What can I do
When the bird's got to die
What can I do
When she's too weak to fly
What can I do
When she's calling my name
She's crying
Mama, Help me to live
Mama, Help me to live
Mama, Help me to live
Mama, Help me to live

hit med lite farligheter!

hej dagboken

idag fyllde jag tjugofem. jag fick tjugonitton sms och blev bjuden på thaibuffé av en mjuk mage. sen sov jag fyra timmar och skrev en novell och två miljöbeskrivningar. novellen var motsträvig, det var nästan mer ångestframkallande än den där horungen till uppsats.

mina presenter inkluderar en studsmatta, svindyra MBT-skor, en tygkasse, brennivín, sushi, ögats historia av georges bataille och isländskt lakritsgodis. jag gillar konceptet med att fylla år, skarpt!


hejdå dagboken!

kyrie eleison

skynda dig hit, okej?

chokladmjölk, inte smygreklam

det är höst och jag börjar bli gammal
eller så är det bara det att jag fryser,
hela tiden
jag kommer hem och släpper allt på golvet och kravlar ner i sängen, dubbla täcken, sluta ögonen en stund en liten liten stund
förödelsen i att inte kunna vila, bara veta
att när du har somnat är nästa sak du måste göra
att stiga upp

ensamheten här är ingen ensamhet,
bara välsignad stillhet

ensamheten där

döden döden döden

jag tänker oansvarigt mycket på,
igen
detta ständiga uppstigande och att vara till, bland människor
det spricker, jag spricker och inte såpass som en hand
jag är avklippt från allting utom tröttheten, vidundret
och tjugo minuters ömkligt samtal blir min livlina
tack balsam karam, för din röst din tröst och din outtröttliga kärlek

ingenting stämmer, jag är osams nej --
alla diplomatiska förbindelser är brutna och pansarvagnarna står redo vid gränsen, det smäller
snart
det smäller
snart

min näsa är din näsa

alltså vi är ju sämst i världen på det här,
fast bäst, alltid bäst
skrik på mig om du måste,
jag kommer aldrig sluta säga att jag älskar dig
jag kommer aldrig sluta älska dig,
mitt lilla föl / DUMSNUT / furstinna

(det är ju du som är himlen, jag är bara kanten som släpar i rännstenen
lite glömsk, och så
lite drömsk, då och då
och oförmögen vetskapen om att jag skulle... spela roll, ja du vet
HERREGUD KVINNA DU VET
det är ju det som är hela näs.. förlåt saken,
vi vet)

and drive you to your knees

jag är lika sketet sjuk, fast det har lossnat något
den fria skrivdagen vaporiseras i baljor med te, ynklig piphosta och en gudsjämmerlig huvudvärk,
jag har inte den blekaste om vad jag ska lämna in om fredag,
kortprosa?
en berättarröst?

jag vet vilken röst jag vill mana fram, jag vet vilken röst jag måste mana fram men göra det när jag knappt hör mig själv för att jag har lock för öronen och låter som Fran Fine, nejtack
det är totalt stillestånd så jag antar att jag återgår till mina gamla fragment och skriver om stämningar, ffs, det är ju det jag gör. hela tiden.

för att komma i form plockar jag fram ett av filmhistoriens bästa:

http://www.youtube.com/watch?v=s8UL_9R_W-Y

blunderbarn

jag är förlagd till sängen,
med feberbrusande huvud, rethosta och halsen som ett öppet sår
linne, trosor och raggsockar, för att hålla mig vältempererad

om det fanns någon jag orkade sluta blicken inför,
bli struken över ryggen och skedmatad med choklad och honungsvatten
jag vill äta hundra små naturgodischokladkokostoppar och ingenting, ingenting annat.

som ingen levande kan beträda

Första riktiga skrivuppgiften på kursen. Två alternativ: skriv en berättelse utifrån en person, eller en plats. Ta fasta på de konkreta sakerna. Ibland undrar jag varför jag gör det här mot mig själv, men det är ju enkelt.
Jag gör det här för att jag måste.


Hunden möter vid postlådan, svanskröklan troget vippande men ängslig, som om hon vädrar oro i luften såhär till vardags. Vårdträdet brusar och ryter ovanför och utmed grusgången svallar morsgröten som en allé av piskat skum. Finverandan står tyst och flagnande vit med sina trästjärnor och dörren låst, förstås. På kökstrappen, jämte komposthinken, sitter gammelkattan som ett spräckligt spöke; hon är blind men stryker tvärsäkert mot dina ben när du går in.
Inne i farstuförrådet hänger regnkläderna stilla, intet ont anande över de gamla Monchichidockorna och gröna sittunderlag med kransar av små, små tandavtryck. Farmors gamla pendelklocka i mörkt trä tickar i flickrummet och det finns ingenting som säger att du inte kommer att ta en bok, på måfå, ur bokhyllan och somna i träsängen i natt igen.
Köksbordet är täckt av plåtar med jäsande grahamsbullar. Du smyger förbi, genom hallen och uppför trappan som du föll i med jämna mellanrum och det breda, gudabenådade hörnet där det blyga barnet satt och kikade när det kom främmat och lyssnade genom den öppna dörren vid trappans fot, på skratten och Rönnåkra gånglåt, Vals från Vargön och slamret med silverskedar mot Gröna Anna.
Hallen på övervåningen är släckt men pigtittaren blinkar tillbaka mot dig på väg in i syrummet, där tapeterna fortfarande är rysligt storblommiga i gult och orange och mammas nya symaskin står som på parad bakom torklinorna, med alla sina mystiska knappar som ni envist försökt avkoda tillsammans. Handdukarna ligger travade på marmorskivan på badrumsbänken; det sömniga barnet kunde bekvämt hoppa upp där och krypa ihop med ett par badlakan till kudde i väntan på att duschen skulle bli ledig. Mammas gamla smink ligger i skåpet över handfatet; den intorkade halvt uråldriga kakan med mascara och dosan med ögonskugga - den vita är nästan slut efter fiaskot då du försökte låtsas vara sjukligt blek och eländig men kom ner i köket med kinderna glittrande.
Du sätter på Suede-singeln i vardagsrummet, där dörren står öppen in till storebrors halvtomma rum som för längesedan var arenan till en hel legostad; för att ta sig fram till bokhyllan och försöka se de vandrande pinnarna äta måste man dirigera fotsulorna efter gatorna och akta så man inte slog omkull ett hus, eller ett träd, eller en flygplats. Golvet är blankt och fritt nu och det tilltalar dig inte, men vem skall leka med en legostad?
I morgon skall du gå in på vinden, där vävstolen står, och plocka fram kartongerna med dina gamla sagoböcker och närmast ritualmässigt läsa dem från pärm till pärm, bok efter bok, och glömma av världen, trötthet och falska människor. Du skall ta upp dina gamla dockor, släta till håret och lägga ned dem igen, öppna alla garderobsdörrar och fingra på sakerna därinne, gamla nappflaskor och allehanda småprylar som du alltid verkar upptäcka på nytt, trots att du vet exakt vad som finns därinne. I den mörkbruna bokhyllan i vardagsrummet står de små glasfigurerna. Du byter plats på grisen och kycklingen lite förstrött och vet ingen anledning till att du inte skulle få förlora dig i barndomen hela morgondagen. Det är påsklov och dånet ovanför ditt huvud är en ovanligt ettrig aprilstorm; det yrande vita utanför fönstret är ett sista anfall av snö och pappa måste ha eldat upp i pannan, du anar röklukten och snart kanske du kan ställa dig i duschen bakom det gröna draperiet, du har ännu inte börjat krypa ihop i hörnen, och innan du går och lägger dig i det stökiga flickrummet ikväll kan du äta nybakt grahamsbulle och föreställa dig en hel vecka av sorglöshet. Vad skulle kunna hindra dig, utom att kanske att strömmen går ikväll, som vanligt, när det stormar i april.

what we do in life echoes in eternity

jag smuttar rödvin, förkyld och med vänsterfoten begravd i sprängvärk efter torsdagens utrasande, kreativitet, glädje vrede allt i ett och stjärnskottet
jag såg strax efter vårt framträdande och min önskan önskan önskan
så läser jag igen harry potter and the order of the phoenix tills gladiator börjar och jag tänker på
döden, richard harris och hans perfekta heshet, hans mjuka ålderdom och det faktum att han inte längre finns och döden övertar mig och jag inser att,
en del av allt mitt vurmande för förtidig plötslig död var ett hopp om att slippa se mina älskade vissna ifrån mig
och mitt envetna levande ett resultat av min oförmåga
att vissna ifrån mina älskade