det där som skvalpar i botten av kaffekoppen

sånt jag hittar i skrivboken:

jag går i parallella världar,
inte en eller två eller tre
hundratals
jag bär med mig varje plats jag någonsin besökt, som rört mig
går jag nerför Vaksalagatan, mot stan
går jag grusvägen nedåt man,
genom korset går jag över kratern
på Hawaii, spejar jag i skogen bakom ladan
i Missenträsk, ligger jag på knä vid graven
simmar jag rakt ut i Stilla Havet
med han som valde ut mig
går jag över bron, nej springer
kommer jag aldrig upp från motorvägen
är jag lycklig är jag stor
är jag bara barnet är jag rasande är jag
självmordsbenägen,
igen
dånar det i taket, på andra sidan sommaren
ligger jag vaken, blundar
skruvar skriver skrevar
känner hur det knastrar i gommen


jag tänker nejlikor, drakar, glaciärer

förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till

någonting är det som har lossnat,
ett mail från Habo som säger tack för din ansökan MEN
och lycka till i framtiden MEN
vägs upp av ett telefonsamtal från Älvdalen som säger vill du kan du komma,
fredag den trettionde, här är ett tåg du kan ta och så ses vi!

ära vare Dalarna och jag är en liten cirkus på turné
med mitt bästa leende och hatten under armen

det lossnar

and a little bit empty

jag är stadens fattigaste lilla loppa men med den snällaste pappan, så det löser sig
trots att än så är det vinter
jag är anderssonskans kalle, pommac govänner och ett kilo havregryn
torrskaffning i skåpen, nytvättat hår och rena lakan och icke-pk tv-serier (det är de bästa)

snart måste det väl lossna
som isarna när det blir vår, ja november hela veckan och jag är oberäknelig
argsint och frusen men lyckas göra en fullständig kulinarisk läckerhet av en fryspåse ärtor och morötter, ja jag svär, jag åt det med sked och det var lysande

ajöken!

intet mörker där skall vara

jag kostade på mig en ny pyjamas och nu vill jag aldrig ta av mig den
jag skumläser runt internet och undrar vad det är för fel på folk, varför är de såhär korkade och om man inte kan skilja på de och dem ska man inte försöka,
och så klådan, och frusenheten
chaité och maniska ryck mitt i natten och det hjälper inte med vantar



jag vet hur man dövar ensamheten
jag vet hur man kastar allt man har
jag vet hur man flyr från den här planeten
men inte hur man stannar kvar

kors i krösamoset och hopp ner i soppan

jag lever i limbo, i någon slags oändlig väntan på en öppning,
en ljusning, en spricka att kravla sig igenom och larva ut i solen igen
jag är levande begravd och jag vet inte när de kommer för att rädda mig
om de kommer för att rädda mig eller om minutrarna ska äta upp mig, förmultna mig långsamt--

och så plötsligt,
ett telefonsamtal från stockholm som får mig att nästan ramla omkull,
denna eviga tystnad och så plötsligt det där drömvikariatet som fick mig att tappa andan och som jag väl slutat hoppas på för hundra sökande i stockholm och de
vill intervjua
mig!

och även om jag inte får det så har jag en liten papegoja på axeln framöver, som kraxar mig i örat och säger: ta en kaka till, du kan kristina, du kan.

men det hjälper sällan de som har blivit våta

man övar sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner



jag <3 björn! ända sedan jag var en tvärhand hög och djupt förorättad å Björns vägnar dissade Vikingarnas lame-ass-version av Tusen Bitar på min mammas iaftondans-kassetter. kvällar i syrummet med orangeblommiga tapeter, jag under bordet i någon form av koja och det sövande ljudet av symaskinen och familjen som sprang ut och in ur badrummet,
marmorskivan på badrumsbänken där jag kröp ihop och somnade med en trave handdukar som kudde.
jag drömmer om det där badrummet, hela hela tiden
men det är alltid trasigt och avstängt och jag saknar det, det gröna, det varma.

mitt gamla hus var varmt. ja, jag saknar det. alltid, hela tiden och jämt.


det är jag och björn, rökelse och terese blandskiva. tack tack takk terese den är makalös!

och den framtid som hon var beredd att försvara med sitt blod

[foto: Anna Schollin - Borg]



jag lyssnar på Björn Afzelius - Juanita och kvart i elva på kvällen blir jag manisk
och börjar städa, i blå raggsockar och rödvitrandiga pyjamasshorts för det är
november och jag är lite skeptisk
jag går fram som en tornado över parketten och välter ut en ask med knappnålar, förstås
och marschdammsuger till CC Cowboys och jag har ett jack i min tumme, ett hål liksom
det är groteskt och jag är då fan inte redo att kasta in handduken nu heller

bondblodet går djupt, i mörka envetna underströmmar
utmattad men outtröttlig


då steg hon upp
och sade: honom har jag älskat
men här springer ni och göder nåt
han har bekämpat med risk för eget liv!

till exempel skotrar, semester, höst

okej så ingen människa borde läsa sina journaler eller läkarutlåtanden
det är som ett papper som pekar finger,
jag tror att jag bara är lite off, november, ni vet
och på ett papper från min doktor står det något om gränspsykotiska drag och jag säger HEY HÖRNUHÄRVA det här vet jag ingenting om
och hon instämmer i att jag borde göra något på halvtid men tror att jag alltid kommer ha nedsatt arbetsförmåga i viss grad och jag säger NEJVETDUVADJAGSKAJU

och sen undrar jag bara om jag någonsin, någonsin liksom? för här kommer jag ju ingenvart, jag går baklänges, jag kryper ihop som ett litet djur och stirrar i timmar på luft och försöker låtsas och så ser jag mig i spegeln och tänker
huh?
och tittar på mina händer, och huden på armarna och jag minns
inte
riktigt
att jag gjorde det där? när?

och eftersom jag bara sitter inomhus med utväxt och skelande blick börjar jag glömma bort hur man ens pratar med folk, jag blir utmattad av ett mail och alltså

skotrar?