kors i krösamoset och hopp ner i soppan

jag lever i limbo, i någon slags oändlig väntan på en öppning,
en ljusning, en spricka att kravla sig igenom och larva ut i solen igen
jag är levande begravd och jag vet inte när de kommer för att rädda mig
om de kommer för att rädda mig eller om minutrarna ska äta upp mig, förmultna mig långsamt--

och så plötsligt,
ett telefonsamtal från stockholm som får mig att nästan ramla omkull,
denna eviga tystnad och så plötsligt det där drömvikariatet som fick mig att tappa andan och som jag väl slutat hoppas på för hundra sökande i stockholm och de
vill intervjua
mig!

och även om jag inte får det så har jag en liten papegoja på axeln framöver, som kraxar mig i örat och säger: ta en kaka till, du kan kristina, du kan.