hit med ett luktsudd och ett nytt pennskrin

idag började jag skolan.
igen
inte börja skolan som i första dagen på terminen eller ens nya läsåret,
utan börja skolan som i livrädd skitnervös hittar ingenstans känner inte en käft men har ett nytt kollegieblock i väskan och försökte se lite extra fin ut innan jag gick ut och glömde något viktigt och fick springa tillbaka och kom andfådd till bussen.
igen.

jag har hållit på med det ett tag nu. börja lekis i augusti 1988, jag hann posa tappert med min ryggsäck på trappen (ja det är snorungen i hockeyfrilla ovan) innan jag bröt ihop i gråt och sprang in och gömde mig, lätt autistisk och livrädd för främlingar. börja ettan året efter, mindre traumatiskt. börja högstadiet augusti 1995, med ett gips på höger hand eftersom fummelfian ramlat och brutit långfingret. börja gymnasiet 1998, bosatt i en rivningskåk i Nedraön och fortfarande lika bortslarvad i backen bakom nya husgrunden.
Västerås 2001, vilsen och ensam på högskolan, en av alla bortglömda humanister och samma visa året därpå fast i Eskilstuna,
och så första september i Uppsala, 2005, klängd intill Tengil och bedövad,
jag visste inte ens om ungen min levde, ännu mindre var hon var.

det gick ju bra. alltihop. straight A-student och nyexad och skål men inte fan var det
klart.

så idag, igen, tog jag bussen till Wik för att börja skrivarlinjen. ynkat och gnällt hela helgen, ängslig och rädd och knappt så näsan stack upp ur skorna men jag hann inte mer än sätta mig på bussen innan jag högg tag i pojken jag stått och sneglat på en stund och väste:
-- du ska också till Wik?
pang så behövdes varken nano, skrivblock eller bok. tjugo år senare är jag något mindre autistisk.

vid behov.